Sitter just nu på en låt som började med att jag hittade ett ackordföljd som var väldigt mörkt, melankoliskt men samtidigt vackert. Lite Kent-aktigt sådär som jag gillar det. Pga sin djupa melodi var det som att jag var tvungen att få ur mig något som grott i mitt huvud länge och hårt den senaste tiden. Egentligen är det något som jag har tänkt och känt många gånger, fast i olika perioder. Jag antar att jag inte är i den mest optimala perioden som jag skulle kunnat vara i. Eller vad vet jag, man vet ju aldrig vad som är optimalt.
 
När jag får frågan "Vad är den bästa känslan i världen?" brukar jag alltid svara - När det som man har föreställt sig blir ännu bättre i verkliga livet. Typ som en låt. För jag som sjunger och skriver mycket gör ju så hela tiden, jag har visioner. Och när jag jobbar med en låt har jag alltid en vision. Och när den visionen blir bättre i verkligheten.. Då lever jag. Då är det som att allt jag någonsin jobbat för får sitt värde. Ahhh, det är euforiskt.
 
Men... Aa. Just nu är inte det verkliga livet bättre än min vision. Den gör mig snarare besviken. Och en sån känsla kan leda till tråkiga tankar. Att jag inte är tillräckligt bra, att jag inte jobbar tillräckligt hårt, att jag lever i förnekelse, att jag inte utvecklas, att jag inte har tur, att jag bara inte.. Förtjänar det...- Än.
 
Jag började reflektera över texten som präglar den första versen, bryggan och refrängen.
 

Make it all seem like our time just slipped away

So tired of you

Tired of me

Know that I’m ashamed

Cause I can’t accept the pain

You never let me feel my way

 

———

 

Holding your heart somehow

You make me wanna love again

I know it’s a waste of time

But I never want to leave

 

———

 

You make me wanna scream

Through the diamonds of the rain, oh

You make me wanna feel

Like a sad and lonely saint, oh

 

You never let me go

You never let me go, oh

You never let me go

You never let me go

You never let me go, oh

You never let me go

 

Jag har skrivit många texter som handlar om det här.. Eller, handlar och handlar, men som utger den här känslan. Känslan av frustration och instängdhet. Känslan av att man har lagt ned så mycket tid och energi på något som ändå inte gav en den lyckan man trodde på. Känslan av att hur man än gör så kommer man aldrig ifrån det, för man återvänder alltid dit. Kanske i hopp om att en dag kommer man få den där lyckan som man trodde på. Jag blev först förvånad över att jag insåg detta när jag reflekterade över min text, att liksom.. Är jag verkligen så deprimerad? Haha, nädå.. Men jag tror jag blev förvånad över att jag alltid återkommer till detta. Och så fort jag kom på den tanken så var jag bara tvungen att gå in på bloggen och bläddra bak i arkivet.. (detta är något jag alltid gör när jag upplever någon form av nostalgibehov eller påminnare av hur det var förr)..

 

Sen började jag skratta. Det är så roligt att se hur snurrig jag alltid har varit. Vilken drömmare jag alltid varit. Vilken målmedveten, men samtidigt frustrerad jag alltid varit. Och jag typ insåg att.. Jag kommer nog alltid vara den som alltid vill lite mer, lite snabbare, lite mera "nu". 

 

Hur man än gör, hur man är vrider och vänder på det, hur man är lägger upp det - så kommer jag nog alltid hamna i dessa situationer igen. Situationer som innebär just frustration, instängdhet, ångest över hur man ska gå till väga, besvikelse, sorg.. Det går inte att undvika. Däremot, något som går att ändra - är hur man själv väljer att hantera det. Och det är där jag har gjort och fortfarande gör utveckling. Vilket, som i sig, är en extrem lättnad. 

 

Även fast min största idol, Jocke Berg, inte är ett stort fan alls av att analysera texter eller berätta vad hans egna texter handlar om eller vad dom ens kan betyda, så måste jag ändå säga att det är jävligt nice att ibland ta sin tid och göra det. Ibland fattar jag inte själv vad mina texter handlar om eller hur de ens kom till. Utan ibland tror jag att det bara är ordbajs som kommer ut ur min hjärna bara för att få fram en lyrik, men... Jag tror texter har mer betydelse än vad man ibland själv tror. 

 

xx