Jag har haft jättesvårt att sätta ord på dessa känslor och tankar som jag har just nu. Om jag ska försöka, känner jag mig arg, förvirrad och kanske lite lurad. Jag måste bara ventilera lite.
I hela mitt liv har jag drömt om att bli artist eller på något sätt få jobba med musik. Ända sen jag var liten har jag blivit fullkomligt förälskad i vad musik kan göra och personerna bakom den.. Jag växte upp med drömmar om att jag skulle ta över världen med min musik och jag kände verkligen att det var möjligt. Vilket det fortfarande är. Men nu de senaste månaderna har alltså hela jag gjort en 180-sväng.. Jag känner absolut det motsatta. Jag känner att musikbranschen, kontakter, vimlet, stöket, utséende, skapandet, känna att man är något, bla bla BLA.... Jag blir så jävla oinspirerad. Och typ arg! Men varför? Jag blir förbannad över allt tjat. Hur vi tror att det är så glammigt med musikbransch eller vad som helst. Det är så naivt att tro att det fyller något tomrum. Vad är det med mig? Jag har inte lyssnat på ny musik på evigheter. Detta för att jag bara spyr på att allting låter likadant. Och alla jagar efter lyssningar. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Alltså... Jag mår bara dåligt. För jag vet exakt hur det där är - och då är det bara en bråkdel av vad musikbranschen innebär.
Nu när jag varit inaktiv som musiker är självklart då förfrågningar kommer. Jag har fått meddelanden om att skicka demos, jag kan ge dig en här kontakten, uppträda på event, få massvis med exponering för flera hundratusentals följare... Och jag bara känner "okej". Spela roll för mig. Alltså..... Va? Jag har alltså gått runt och drömt om detta i hela mitt liv, sen nu på några månader känner jag bara att jag hellre hade kunnat leva utan allt. För jag bryr mig inte längre.
Jag har helt nya värderingar i mitt liv. Jag vill jobba inom media, utbilda mig, berika mig på fakta, lära mig massor om livet, skaffa hund, bilda familj, omfamna all kärlek i livet jag bara kan. Jag vill inte behöva bevisa något eller lägga på ett filter för att framstå som bättre än vad jag är. Jag vill bara vara lycklig! Jag vill bara vara med min familj, Marcus, vänner som bryr sig om mig för den jag är, leva bra, äta god mat, planera resor - leva mitt liv för mig själv.
Så varför kan jag inte bara ta allting med en klackspark, då? Jag vet inte. Det är som att min frustration bubblar upp för jag bara... Förstår inte. Men varför ska jag ens behöva förstå. Alla människor måste få kunna göra sin grej, utan att det ska tära på mig. Men just musiken och allt blir så jävla svårt, eftersom det har varit så nära mig under en så lång tid. Jag trodde att musiken var min största kärlek, men nu när det är försent så kommer möjligheter och knackar på min dörr. Och jag tänker först då att "det är ju det här jag velat hela tiden, men varför blir jag då inte glad...?", men sen känner jag... Det är försent. Och det är svårt att kunna acceptera. För det är där jag känner mig lurad, blir arg och sen även lite ledsen.
För om jag lägger musiken bakom mig och lägger allt krut på det jag värderar högst nu.. Ska det komma en dag där jag då tröttnar på den drömmen också - och precis då kommer alla möjligheter för att den drömmen ska uppfyllas? Ska jag liksom blir lurad igen? Okej, väldigt flummigt tänk som kanske inte leder mig nån vart, men det byggs upp så i min hjärna. Är jag knäpp som känner och resonerar så här?
Orkar inte dra i exempel eller konkreta situationer som gjort att jag känner så här. Men jag känner bara att jag trycks mer och mer in i ett hörn. Jag avskyr allt som inte fyller mina värderingar eller som inte inspirerar mig. Och det är väldigt, väldigt jobbigt att känna så, speciellt när allting börjar känna så. Jag tycker det är påfrestande med människor, val, tycken, ja all skit som inte jag känner likadant.. Kul människa jag själv måste vara då, liksom. Men jag vet inte.. Jag känner bara att jag inte får ut något av det längre. Jag mår bara dåligt av människors fuffens. Jag vill bara vara omringad av det jag mår bra av. Jag drömmer om att i framtiden få flytta till en gård där jag och Marcus har massa djur, bildar familj, driver kanske ett företag eller jag kanske jobbar som föreläsare inom medieanalys. Jag mår så himla, himla bra av den drömmen. Bara komma bort från allt skitsnack, bök och stök. Vill bara ha lugn och ro, vara omringad av vacker natur och fina människor.. Bara må bra.
Att avsluta med denna bild får mig bara att fullkomligt gå av.. asså. titta på den. herre min gud. ♥
xx
Uppdatering! Jag hittade den här texten och kände bara WHOAH, exakt så känner jag! Läs gärna den:
"My wake-up call came at a friend’s wedding about seven years ago. Somebody asked me what I did for a living, and I answered truthfully: I’m a singer in a rock band. She thought it was cool, but I went into a rant about why it wasn’t.
“Creative work is definitely more perspiration than inspiration. The constant travelling and playing late night gigs is exhausting. The ‘business’ side of ‘music business’ is a joke,” I fumed.
On and on I went. As you’d expect, she was pretty shocked. But it was her words to me that made me stop in my tracks: “Wow, so much anger!”
What had happened to me? My dream of living off my music had come true. It was a childhood dream of mine, and I was one of the lucky few who were actually living that dream.
Yet, I was angry and bitter. I felt like I wasn’t in control of my own life and my own decisions, because I didn’t own my time, my location, or my money. I felt like my band owned me, because the band always had to come first.
I realized that my dream wasn’t my dream anymore. Something that once filled me with excitement and passion had become a burden. It was time to find a new dream.
For me, it was incredibly important to let go of the old dream that didn’t serve me anymore. Feeling angry and bitter is far worse than feeling lost and empty for a while. Change is difficult, but enduring a period of pain is the path to turning things around.
Sometimes the new dream and the new direction can be found in the most unexpected of places, but that’s what starting over is all about.
It took me a while to find my mojo again, but once I did I felt like anything was possible again. Life changes, we change as people; it only makes sense that our dreams change too.
I found a new balance and a new direction when I started to diversify my ideas of success. Achieving the dream shouldn’t be about sacrifice and pain. Instead, it should be about daily joy.
What you do every day is what your life becomes about. The dream is just your idea of the future. Focusing on enjoying the every day will lead you to that next Big Dream that is right for you."
