Usch, säger jag bara.. Här var jag bara så förvirrad om livet. 20 år, hatade singellivet, mitt jobb på Oasis sades upp och jag bara kände att jag behövde få andas - men inte i Stockholm. Jag orkade helt enkelt inte mer. Mitt bekräftelsebehov var högre än någonsin och jag kände att det inte fanns tillräckligt för mig att göra i stan. Jag har kört fast, på nåt sätt. Knasigt start på detta år faktiskt.. Absurd kontrast till vad det sen kom till att bli. 

Detta ledde iallafall till att jag började studera musikproduktion i självaste Växjö. Lilla, lilla Växjö. Nu är ju inte Växjö direkt Sveriges minsta stad, men det är ju betydligt mindre än Stockholm. Så där fanns det definitivt kontraster. Jag hade en tuff tid med att skaffa vänner då min kurs visade sig endast bara vara var tredje vecka. Som sagt; Usch. Jag fick alldeles för mycket tid till att tänka. Jag mådde inte inte på topp!

 

 

 

Hahahah, får typ ännu mer ångest när jag läser mina inlägg från februari månad. Jag var som sagt väldigt förvirrad och vilsen. Däremot vet jag en sak - jag tog banne mig tag i musiken! Jag började prodda som fan, spottade ur mig låtar och letade upp ställen att göra live på. Det var som att det var min enda räddning ur det hela. Då mådde jag faktiskt bra. Det var snarare allt surr däremellan som gnagde satan på mig. Brist på folk att umgås med i Växjö, konstiga fester där man var uppe till 07 på morgonen och inte hittade hem (japp, helt lost). Ett konstant vimmel och dimma. Jag fick inte grepp om saker. Visste fan ingenting. 

Så tacksam däremot att jag har guldfina släktingar som släppte in mig i deras hem och gjorde mig sällskap. Tack morfar, Ivanka, Oscar, Jessica, Anneli, farmor. Änglar allihopa, haha. Mina släktingar var ändå en stabilitet som behövdes, lite därför Växjö övervägdes från första början.

 

Just det. Glömde totalt bort min 21-årsdag. Den firades uppe i Sthlm där jag hade bokat russebuss och bord på nattklubben Pure tillsammans med massa vänner. Otroligt rolig kväll, allt kändes väldigt lyxigt. Till min 22-årsdag känner jag iallafall just nu raka motsatsen - ska ta det så jäkla lugnt det bara går. Haha.

 

Här började jag och min bästie Palén planera bland det bästa jag gjort i hela mitt liv; tågluffen!!!! Tågluffsplanerna var igångsatta och vi började planera kring datum, hur länge vi skulle vara borta, vart vi skulle åka. Shiiiit vad vi meckade med det där!! Att planera en tågluff är fan sinnes hahaha, man glömmer typ bort den delen där man ska anpassa tågtider med antalet taget på hostels osv osv. Oh my God vilken lång tid det tog. MEN! Mer om resultatet kommer sen!! Hihihi. 

Denna månad bestämde jag mig för att flytta hem igen till Stockholm där alla mina vänner fanns och kunde supporta mig. Jag uppträdde för första gången ish på en liten pub, vilket blev mycket lyckat. 

 

 

 

April var också en tuff månad. Hade mycket ångest och jag skrev mycket om det. Terrorattacken på Drottninggatan skedde och jag blev otroligt skärrad. Minns att detta skedde samma dag som jag träffade en wb manager som jag trodde skulle fixa massa grejer, men aa det var snarare min desperata tanke. Eller "fixa massa grejer" är väl definitivt fel formulering, men det var snarare han som pratade så högt om planer och vad vi skulle göra med mitt märke som artist. Massa skitsnack, helt enkelt. Sen när jag tyckte och tänkte lite för mycket så krockade vi totalt. Haha. Tänk, här hade jag absolut inget jobb och jag funtade inte heller på att skaffa mig ett. Det enda som låg framför mig var tågluffen...

 

 

 

Jag tror planen kring tågluffen gav mig en trygghet. Att snart, snart ska jag iväg från allt och banne mig leva life. Så istället för att dra ut på klubben eller till en lökig hemmafest på valborg stack jag till landet tillsammans med mamma och pappa och bara tog det megalugnt. SÅ. SKÖNT!!!! Så jäkla bra också. Jag kände väl där och då att jag äntligen hade råd att vara själv. Att det faktiskt fick mig att må bra på riktigt. Jag och pappa gick på flera konserter och jag grävde mig ännu mer i musikens historia och blev inspirerad. Jag tränade en hel del och umgicks med människor på ett stabilt sätt, så som jag alltid egentligen vill ha det. Nära vänner som bryr sig om mig på riktigt, vi kör middagar, jag kan vara mig själv till 100%, powerwalks, telefonsamtal.. Saker och ting började definitivt ljusna. Dock långt ifrån perfekt.. Nu var det däremot inte långt kvar till tågluffen. ÅH som jag hade längtat.

 

 

 

Tja, vad ska man säga? Jag chillade genom början av juni genom att gå på minikonsert med pappa för att se Mando Diao, träffade vänner, värmen började flöda i vindarna, uteservingarna var igång.. SEN. Sen kom dagen med D. Jag och Palén stack äntligen iväg på vår tågluff!!!!! Vi köttade först tåget ner Köpenhamn, där vi stannade i några nätter. Mycket regn och rusk, men även en sjukt kul utekväll som slutade på Max hamburgare. Därefter blev det tåg - via en båt (!!) - vidare mot Hamburg. Vi fick en guidad tur av Paléns dataspelsfriend Lisa och det var sjukt uppfriskande. ÄLSKAR ATT RESA ASSÅ HAAALÅÅÅÅÅÅ. Och sedan kom ju kaoset. Tåget från Hamburg till Amsterdam blev försenat så vi fick byta tuseltals gånger. Detta resulterade med att istället för att komma fram en rimlig tid vid kl 20:00 så vart vi framme 01:00. Jeeettehärligt att anlända i centrala Amsterdam mitt på natten, hahahahaha. Herrejisses. Vi träffade så knasiga människor redan på tåget. Så när vi sen skulle hitta till vårt hostel råkade vi gå genom Red Light District direkt hahahahaha, jag dööör. Vi blev alltså direkt påhoppade utav folk som ville sälja gräs och prostituerade som skulle sälja sex. Herre min ge. Sån galet rolig adrenalinkick. Däremot var det inte lika roligt när vi kom fram till vårt hostel där nattskiftsarbetaren var riksbäng och riksläskig.. Blääh. Jag fick panikångest och kände alltså bara en person som vi kunde få kontakt med som kanske kunde hjälpa oss ur denna knipa, nämligen - Marcus.

 

 

 

Det är en lång story, men det slutade alltså med att jag hörde av mig till Marcus som DÅ var mitt ex. Han släppte in oss till han och hans polare Emils lägenhet och det slutade med att vi bodde där alla nätter, sovandes på soffan. Helt efterblivet, men vad gör man? Hahahah. Vi hade otroligt kul och jag var så tacksam att vi fick stanna där. Innan Marcus skulle sticka till jobbet och jag + Palén skulle dra vidare mot Paris, kramades han och jag hårt. Och det var väl den kramen som påbörjade något som sedan skulle förändra mitt liv igen. 

Jag och Palle drog vidare till Paris. Åkte upp i Eiffeltornet, strosade runt bland brasserier och andades in den franska brisen. Sen upptäckte vi städer så som Milano, Riomaggiore, Florence, Split, Dubrovnik. Såg fantastiska vyer och träffade helt underbara människor. Fick uppleva vägglöss för första gången vilket var en mardröm, haha. Allt var bara så knasigt, men allt var också SÅ närvarande. Jag var så inne i stunden. Jag ville verkligen printa in minnena i hjärnan. En utav mina favoritminnen från resan var när jag och Palén satt vid kajen i Dubrovnik, himlen var kolsvart och det var röd måne. Tidigare den kvällen pratade jag och Palén vad vi tog med oss från dessa veckor som vi hade spenderat hittills med varandra. Det var så galet mysigt, men också ett viktigt samtal. 

Sen under alla dessa veckor så skrev jag och Marcus väldigt mycket. Ringdes vid gjorde vi också. Vi var precis vid en fas där vi lärde känna varandra igen, men det var som en skräckfylld förtjusning från mitt håll. Att prata med sitt ex som man en gång hade blivit förkrossad av. Det är en märklig känsla. Även fast jag mindes på en millisekund varför jag en gång hade blivit så kär i denna kille, så försökte jag vara på min vakt. Jag släppte in Marcus bit för bit. Jag visste redan då att jag älskade honom, men tilliten var tuff att bygga upp. Men vi pratade i så många timmar, dag ut och dag in.. Tur som fan att jag hade Palén med mig genom alla kärleksproblem, haha.

I mitten av juli var jag hemkommen och tog det megalugnt på landet tillsammans med la familia. Jag var så lycklig över den svala temperaturen efter att ha krigat genom 30+ varje dag. Åh.. Magisk sommar.

 

 

 

Ja, det blir ju en del pratande om Marcus hära. För det är en mycket speciell historia, samt att det tog upp mycket av min tid och själ. Efter miljontals meddelanden skickade via Skype (då det var det enda Marcus fick använda samtidigt på jobbet) och flera timmars telefonsamtal via Snapchat (som vi upptäckte hade jättekrispigt ljud, haha) så bestämde vi oss - vi måste ses igen. Sagt och gjort kom Marcus från Amsterdam hem till Stockholm, och där på flygplatsen så var det nästan klappat och klart... Alltså gaahh. Jag vart så lycklig i själen. Och nervös. Vet inte varför, men jag har länge varit nervös, även när jag och Marcus var tillsammans första gången, varje gång vi ska ses. Vi umgicks iallafall i lite mer än en vecka och det var helt fantastiskt. Distansen fick mig däremot att bli tokig, så jag bestämde mig för att boka en flygbiljett till Amsterdam igen. Alltså jag har helt seriöst haft den BÄSTA sommaren någonsin, i hela mitt liv. Amsterdam var helt underbart och vi båda känner ju defintivt att det har blivit lite utav vår egna stad. ♥

 

 

 

Marcus flyttade hem ifrån Amsterdam tillbaks till Stockholm för att få vara tillsammans med mig. Detta gjorde att Marcus bodde väldigt mycket hemma hos mig och pappa vid Karlaplan, vilket i sin tur fick oss att inse att det här är ju lite bökigt trots allt, haha! Det som var så roligt var ju att jag och Marcus pratade om framtida planer under ett restaurangsbesök när han hälsade på i Stockholm första gången, och då fanns ju inte flytta ihop på kartan förrän om kanske ett år. Hahahahaha. Näe, vi insåg att detta måste typ ske cirka NU istället. Så jag började leta som en tok på Blocket, Qasa, Facebook och allt sånt där efter lägenheter. Det var då i samma veva som jag hittade det här med attefallshus och blev förälskad i den inriktningen istället för lägenhet. Efter ett tags letande, hittade jag ett litet attefallshus som hyrdes ut på Vendelsö. Vi åkte dit på visning - och fick det direkt! Jag hade även börjat på mitt nuvarande jobb, Nordic Wellness. Dock skulle lite planerna kring det nya huset ändras litegranna fram i oktober...

 

 

Min käre bestie Palén hade flyttat ner till Malmö för att plugga, så ett besök bokades självklart in. Vi gick promenader, gick på stan, hade litet minikrök med hennes nya Malmö-friends och självklart - hade megamycket qualitytime. Eftersom Marcus kom in i bilden mitt under vår tågluff och sedan blev väldigt intensivt efteråt så var det perfekt att få in kvalitéstid bara hon och jag. Palén har alltid funnits där för mig när livet har kört ihop sig som mest så det finns ju faktiskt inget som kan ta det ifrån oss! På tågresan ner till Malmö råkade jag av ren tristess kika på fler attefallshus, vilket gjorde att jag kom över annonsen med huset där vi faktiskt bor i idag. Jag blev helt förälskad i bilderna på huset och tänkte herregud, det här huset är ju tusen gånger bättre?! Och med världens underbaraste tur så fick vi gå på visning och fick tillslut huset. Helt otroligt egentligen. Men vad gör man om inte bara tacka gudarna ovan att vi faktiskt bor här idag? Livet, herregud! ♥

Marcus fyllde år och några dagar senare fick vi äntligen flytta in. 

 

 

 

Den 1 november gick lasset av med vår flytt. Jag var väldigt ny på mitt jobb och var väldigt stressad som person. Var så ovan med alla nya rutiner att lära sig, allt folk, nya kollegor, ny miljö, plötsligt mycket tid som gick åt till att jobba (läs; jag var arbetslös under hela året tills jag fick jobbet på Nordic Wellness), så att jag var ovan blev ett faktum. Detta gjorde att efter flytten vart jag helt förstörd i kroppen och blev väldigt förkyld och trött. Men förändringen att få bo själva i ett eget litet hus förgyllde vardagen. Jag ÄLSKAR att bo i hus. 

 

 

 

Redan i början av december påbörjade förberedelser inför det nya året som komma skall. Mitt fokus på min karriär som sångare och låtskrivare blev mer seriöst och jag vågade äntligen offentliggöra mitt alias; Penny Jane. Startade lite sociala medier och förbereder nu inför släpp utav nya låtar i just det namnet. Jag måste göra det! Jag vill verkligen skapa ett namn för mig själv nu. Och jag är så glad som har Niko och Andreas&Hannes som gör fantastisk musik och som tror på mig som artist. Jag är så GALET taggad på att släppa ny musik i mitt namn. Det är banne mig dags nu. Jag gissar på att de låtarna kommer släppas innan sommaren 2018 iallafall! Iiiiihhhhh. 

I december månad träffade jag även hela la familia under julhelgen medan Marcus var uppe i Hälsingland. Jag kom på mig själv då också, att detta kanske var sista julen som vi firar bara oss fyra i Frennbergs familjen. För nästa år planerar iallafall jag och Marcus att vi firar tillsammans, antingen med min familj eller hans familj. Vi kände det, trots att vi bestämde att vi firar på varsitt håll, att mjääh man vill ju egentligen vara tillsammans då. Så det kommer förmodligen bli så till nästa år! Vilket också är bara fantastiskt att kunna se fram emot. 

 

 

 

 

 

 

------------

 

Hoppas ni tyckte om min lilla årsresumé. Om ni vill läsa mer detaljer kring varje månad så finns ju såklart allt i "Arkiv". Man kan lugnt säga att tågluffen, Marcus, nya jobbet och musiken har varit en stor central för detta år. Oj, så tacksam jag är. Herregud. Är så överlycklig att det vände där under sommaren till ett helt fantastiskt år. Har nog aldrig upplevt sån stark kontrast förut. Jag skrev det i ett tidigare inlägg, men alltså jag är så exhalterad inför detta tolvslag! Jag har nog aldrig känt mig så harmonisk och tacksam över hur mitt liv ser ut just nu. Jag tänker att det bara kan bli bättre. Jag har många idéer att koka ihop och utföra, speciellt när min egna musik släpps. Det kommer bli magiskt.