ITS SUNDAY FUNDAY. Ouff, det var tufft att lämna Marcus i sängen imorse. Han har ju helgledigt medan jag jobbar. Ska bli skönt att få lite ledigt imorgon, jag tar lite kompledigt. Dååå ska jag passa på att spela in sång till "Made in a lab", eyåååååå.
Spelade ju in för fulla muggar under ons+tors i veckan. Sjöng så mycket att jag typ fick ont i huvudet, hahahah.Tog så många tagningar, höga toner, tog i med magen.. Man blir helt mör i skallen och kroppen efteråt! Men jag är galet ovan också att sjunga så pass mycket, det var faktiskt ett bra tag sen pga att jag aldrig fick upp mitt reflexionsfilter och yada yada.. Men är så glad att vara tillbaka på banan.
Har varit sjukt trött efter workie denna vecka också, så igår satte Marcus mig på soffan och sa "näe, du lagar middag åt mig varenda dag, nu är det JAG som ska laga åt dig!", hahahaha... Jag blev först kontrollfreak och kände neeeej, jag vill ju hjälpa till! Men så la jag mig i soffan, blundade, och vips så hade ju Marcus kirrat supergod middag, helt på egen hand. Det blev fläskytterfilé i ugn med hasselbackspotatis (!!), grönsaker, champinjoner och bea. Oj oj oj oj, sicken lyx. Min man, han kan!
Vi pratade sedan lite om vår dag och lite tankar kring livet i överlag. Jag kände att jag ville skriva en sak här som jag berättade för Marcus också.
Jag lyssnar ju otroligt mycket på podcasts om brott. Favoriterna är ju "Rättegångspodden" och "Spår". Jag känner verkligen varenda gång hur jag slukas med i varje avsnitt och följer verkligen varenda litet ord som sägs. Jag blir otroligt insatt, helt enkelt. Ska börja läsa min bok som jag fick av pappa i julklapp, "Bara jag vet vem jag är" som handlar om Sture Bergwall (Thomas Quick), som erkände till massa mord men som aldrig hade teknisk bevisning till det, vilket gjorde att han tillslut blev frikänd. Det finns FÅ saker som jag verkligen slukas upp av. Så det här med att mitt intresse för brott och händelser.. Det börjar verkligen bli en hjärtefråga för mig.
Jag gick från busshållplatsen igårkväll, och den vägen är en 50/60 väg (skiftar regelbundet pga korsningarna).. Och så började jag höra sirenerna genom mina iPhone-hörlurar. Trodde först det var min podcast, men så ser jag hur alla bilar ställer sig åt sidan och dessa två polisbilar RYKER förbi. Jag bara... stannade. Jag bara frös till. Jag blev så förbryllad. Hur dessa två polisbilar bara fullkomligt röjde undan vägen för att komma fram till den plats de skulle till. JAG VILLE VETA VAR DE SKULLE. Tänk, var det ett rån? Någon som blir misshandlad? Eller något jag inte ens kan tänka mig? Jag vet inte, alltså.. Förut har jag aldrig reagerat såhär. Men nu när jag har mer och mer insikt i vad poliser får göra i sin vardag, så blev jag bara.. Helt hänförd, asså. Så jävla häftigt yrke.
Jag har ju självklart fortfarande musiken som brinner mest. Det är det jag verkligen vill kämpa för att få göra. Men jag är ju lite realist emellanåt. Jag vill ju kunna känna att jag har något annat yrke, som jag faktiskt kan garanterat utbilda mig till, som back-up plan. Och jag brinner verkligen för att få hjälpa människor. Jag brinner för att känna att min insats har betytt något. Däremot har jag kanske inte alltid känt att det här med att bli tvungen till att dra fram vapen eller våld har varit något jag velat, för.. Det vill jag ju inte, hah. Men aa, jag vet inte, finns ju så gaaaaaalet mycket inom polisyrket som man kan jobba med.. Det är något jag definitivt tänker på i bakhuvudet, iallafall.
Nu ska jag fortsätta med min dag. tjingelinnngg
xxxx